My photo
Människorättsjurist och riksdagsledamot för Folkpartiet Liberalerna i Göteborg. Är bostadspolitisk talesperson för FP. Brinner även för integrationsfrågor, rättspolitik och utrikespolitik. För kontakt: robert.hannah@riksdagen.se och 0739-159424 Pressekreterare Ylva Westlund 0708 54 90 52 ylva.westlund@riksdagen.se

Monday, March 18, 2013

Ask och Billström representerar inte mig

Ask och Billström representerar inte mig!

Beatrice Ask (M) och Tobias Billström (M) må tillhöra Alliansen. Men deras bristfälliga åsikter representerar inte mina värderingar eller mitt parti: Folkpartiet.

Folkpartiet står på de svaga och utsattas sida. Självklart ska barn till papperslösa ha rätt till utbildning. Självklart ska dessa ungdomar och deras föräldrar ha rätt till sjukvård, i yttersta fall handlar det om deras rätt till liv. Billström kan inte ha mer fel. Papperslösa är inte rättighetslösa bara för att de inte har uppehållstillstånd. Mänskliga rättigheter gäller alla och alltid, oavsett juridisk status!

Ask är inte mycket bättre. Självklart har inte polisen rätt att misstänka varje blatte för att vara illegal. I Sverige är vi alla lika inför lagen, blattar är inte andra klassens medborgare. Jag har själv varit drabbad ett antal gånger på Landvetter och Arlanda. Det är inte direkt inkluderande att välkomnas hem till Sverige av fem poliser med schäferhundar som vill att man ska bevisa sin svenskhet.

Moderaternas försök att verka invandringsvänliga och icke-diskriminerande är falska. Deras främsta företrädare i invandringsfrågor vill minska "volymerna" av invandrare och pekar på att det inte är "blonda och blåögda" som gömmer papperslösa. Deras justitieminister försvarar en hänsynslös jakt på papperlösa på tunnelbanan. Men samtidigt har polisen aldrig någonsin knackat på min familjs dörr fastän att vi under min uppväxt i flera omgångar har haft släktingar boende hos oss och som stannade kvar flera år efter att de hade fått avslag. Var finns rimligheten där? Och var finns mänskligheten i Moderaternas politik?

Folk hävdar ibland att det inte gör någon skillnad mellan att rösta på Moderaterna och Folkpariet. Det kan inte ha mer fel. Rösta på Folkpartiet om du vill ha en fortsatt borgerlig politik men med ett hjärta, en liberal kompass och respekt för enskilda individer. Då kanske vi får en migrationsminister och en justitieminister som har respekt för svaga människors situation och som förstår mänskliga rättigheter.

Tuesday, March 12, 2013

Bostadspolitiken hindrar invandrares chans till en klassresa

Robert Hannah om Integrationspolitiken

Bostadspolitiken hindrar invandrares chans till en klassresa


Nyckeln till en lyckad integration är möjligheten för invandrare att kunna göra en klassresa. Tyvärr finns idag mycket som sätter käppar i hjulet för den driftiga invandrarfamiljen som strävar mot att bli en integrerad del av det svenska samhället. Ett av de svåraste hindren är den bristande möjligheten att göra bostadskarriär.

Att den svenska bostadspolitiken till mångt och mycket är ett fiasko som skapar och cementerar segregation är ingen underdrift. Hyresregleringen är för vänstern en helig ko och Alliansen, som anser att marknadshyror är politiskt alltför riskabla, putsar istället på det rådande systemet genom reformer med marginell påverkan. Medan politikerna sitter på läktaren får många invandrarfamiljer ta smällen. Segregationen ökar allt mer och invandrare fastnar i vissa utsatta förorter medan etniska svenskar bor i andra, ofta mer välbeställda, förorter eller i innerstan. En förändring är nödvändig för att ge alla svenskar samma livsmöjligheter och för att Sverigedemokraterna inte ska växa sig starkare.
Att hitta boende i de svenska storstäderna är, som de flesta känner till, en mardröm. Allra värst är det för familjer som är ekonomiskt utsatta och som inte känner till det svenska kösystemet för hyreslägenheter. En flyktingfamilj som kommer till Sverige har givetvis inte tillräckligt med ködagar för att kunna välja boendeområde utan hamnar i impopulära och socialt utsatta områden som Hammarkullen, Rosengård och Rinkeby. Självklart är risken för sociala problem och sämre utbildning större för ett barn som hamnar i ett utsatt område. Möjligheten att ta sig därifrån är idag så svår att det i praktiken innebär att det svenska samhället inte ger lika livsförutsättningar till invandrarfamiljer och deras barn.

Det finns i praktiken idag två möjligheter för en invandrarfamilj att ta sig ifrån socialt utsatta områden: antingen köp av en bostadsrätt eller att tilldelas en lägenhet genom bostadskö. Att hyra en lägenhet i andrahand kan inte anses vara en stabil och hållbar lösning för någon, och särskilt inte för en barnfamilj. Chansen att någon vill byta lägenhet till ett mer utsatt område är också minimal.
Köp av en bostadrätt förutsätter en god ekonomi. Men för en familj som brutit upp från sitt hemland och lämnat allt bakom sig tar det åratal att starta om från noll och spara ihop tillräckligt med pengar till en kontantinsats. Vidare behöver i princip bägge föräldrar ha välbetalda jobb för att kunna köpa en bostadsrätt. Vi är alltför väl medvetna om svårigheterna att lyckas ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. För nyanlända barnfamiljer är det i allmänhet därför inte realistiskt att köpa en bostadsrätt under tiden när barnen växer upp och är i skolåldern, just den tid som är avgörande för barnens möjligheter att lyckas i sitt nya hemland. För min egen mor som arbetat alltsedan hon kom till Sverige tog det tjugofem år innan hon lyckades genomföra sitt första bostadsköp. Därför är det marknaden för hyreslägenheter som är nyckeln till en klassresa för nyanlända barnfamiljer.
I storstäderna hindrar hyresregleringen och kösystemet den möjliga klassresan. Syftet med hyresregleringen påstås vara att lägenheter ska förmedlas rättvist och att vem som helst ska ha möjlighet att bo var som helst.  I praktiken leder regleringen till en trög bostadsmarknad som cementerar utanförskap. Enligt färsk statistik från Stockholms stads bostadsförmedling, som betjänar hela Stockholms län, tar det i genomsnitt 15 år att få en innerstadslägenhet i Stockholm.
Den heliga hyresregleringen får en parodisk effekt. Hyreslägenheter i Rinkeby har många gånger lika hög hyra som högt åtråvärda hyreslägenheter på Östermalm, Södermalm och i Gamla stan. I verkligheten går således den hårt arbetande Rinkebyfamiljens knappa inkomster, eller den arbetssökandes bostadsbidrag till att subventionera den välbeställda medelklassens boende på Östermalm och Södermalm.

Det är enkelt för fint folk i innerstan att vara för fri invandring och se ner på etniska svenskar i ytterförorten som stödjer Sverigedemokraterna. Men sanningen är att innerstadsborna sällan, om inte aldrig, träffar nyanlända invandrare från socialt utsatta förorter. Innerstansborna besöker aldrig Rinkeby och de invandrare de träffar städar antingen toaletterna på kontoret där de jobbar eller är invandrare som efter många års strävan lyckats göra klassresan. Och de invandrare som tar ”Orientexpressen” (blå tunnelbanelinje) hem till stadsdelar som Rinkeby och Tensta känner sannolikt ingen etnisk svensk ur medelklassen. Faktum är att de socialt mest utsatta förorterna är mer eller mindre tömda på arbetande etniska svenskar. Konsekvenserna är förödande för samhällets sammanhållning. Mina egna unga släktingar i Göteborgs förorter pratar t.ex. svenska med en brytning. De enda etniska svenskarna i deras skola är lärarna. Situationen som den ser ut idag är att vi har barn som växer upp i Sverige men som bryter på svenska, deras egna lands språk. De får sämre förutsättningar att tillgodogöra sig utbildning än andra svenska barn, och deras föräldrar är maktlösa ifråga om att förändra familjens boende och barnens uppväxtvillkor.

All ära åt olika informationsprojekt och utbildningssatsningar för invandrare. Men de svenska integrationsproblemen behöver moderna lösningar och mer handling än fina ord. Föreställningen om lika möjligheter på bostadsmarknaden existerar inte i verkligheten utan låser snarare fast invandrare i socialt utsatta områden.

De svenska storstädernas förorter behöver göras mer åtråvärda för etniska svenskar och innerstan behöver göras tillgänglig för fler samhällsgrupper. Det bästa redskapet för att locka fler svenskar till förorterna är att börja med att sänka boendekostnaden i förorten till nackdel för innerstan. Rinkeby ska inte behöva subventionera Södermalm. Låt innerstadsbor få betala för sig själva. För det andra behöver det skapas fler ägandeformer, såsom äganderätter och bostadsrätter, i ytterförorten för att skapa en bättre mix av boendeformer. För det tredje behöver det civila samhället och särskilt de svenska byggbolagen i samarbete med politiker våga satsa på renoveringar och lyft av ytterförorten för att göra de mer säkra, estetiskt tilltalande och trivsamma.

Men det räcker inte enbart att satsa på förbättringar av ytterstaden. Innerstan och närförort har ett lika stort solidariskt ansvar för att bidra till mångfald som ytterstaden. Systemet med bostadskö är en död väg för nyanlända invandrare. En del av allmännyttans hyreslägenheter i innerstadsdelarna och närförorterna behöver därför reserveras för nyanlända invandrarfamiljer.  Då både socialdemokraterna och Alliansen verkar vara överens om att hyresregleringen ska finnas kvar bör allmännyttan ges ett socialt uppdrag att bidra till integrationen. Det är en utmanande tanke ur ett jantelags- och rättviseperspektiv. Men vi står inför stora integrationsmässiga utmaningar och det är nödvändigt att hela det svenska samhället tar ansvar för att t.ex. våra nyanlända syriska flyktingbarn ges samma förutsättningar att lyckas i det svenska samhället som etniskt svenska barn. Dessa invandrarbarn kan därigenom agera som brobyggare för ett mer integrerat samhälle där mångfalden håller oss samman istället för att splittra.

SD vill tvinga mig välja mellan svensk och assyrier

SD vill tvinga mig välja mellan svensk och assyrier (replik)


Lokalpolitiker (FP): Genom att granska Sverigedemokraternas uttalanden och politik blir jag övertygad om att det är ett parti som är motståndare till ett öppet och tolerant svenskt samhälle. SD svartmålar invandrare och flyktingar, och då i synnerhet muslimer.

Sverigedemokraten Matz Dovstrand menar att jag i artikeln ”Sluta inte fråga var jag kommer ifrån” felaktigt hävdar att Sverigedemokraterna endast anser etniska svenskar vara svenskar och hänvisar till partiets principprogram. Men faktum är att jag trots skrivelsen i SD:s principprogram har rätt. På Sverigedemokraternas hemsida under sektionen ”Nationen” kommer partiets riktiga åsikter fram: länk:
 
”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.
Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”

För Sverigedemokraterna är man antingen svensk, assimilerad eller inte välkommen. Partiet ställer högre krav på nysvenskar än vad man gör på etniska svenskar. En invandrare måste känna större lojalitet till Sverige än något annat land och måste leva enligt Sverigedemokraternas definition av svensk kultur (vad det nu är för något). Slutsatsen är: ställer man inte upp på Sverigedemokraternas krav är man icke-välkommen och borde lämna Sverige.

Det ligger långt ifrån det öppna samhälle som gör Sverige till världens kanske mest toleranta land. Om Sverigedemokraterna skulle ställa samma kulturkrav på ”etniska svenskar” som man gör på invandrare, skulle HBT-personer, samer, feminister, vegetarianer och många fler troligtvis inte heller vara välkomna i Sverige. Sverigedemokraternas assimilationskrav och faktiskta politik skulle tvinga mig att välja mellan mina bägge identiteter svensk och assyrier. Jag tänker inte välja. Jag både kan och vill vara både och.

Norges statsminister Jens Stoltenberg har klokt sagt att svaret på intolerans är mer demokrati, mer öppenhet och mer medmänsklighet. Det är ett uttalande om som Sverigedemokraterna har mycket att lära sig av. Som politiker med invandrarbakgrund kommer jag göra mitt absoluta bästa inför valet 2014 för att övertyga mina svenska landsmän och kvinnor att inte lita på Sverigedemokraternas principprogram.

Deras vackra ord om tolerans och öppenhet står stick i stäv med deras verkliga bevekelsegrunder.

Sluta inte fråga var jag kommer ifrån

Robert Hannah om integration på Newsmill publicerad 2012-11-05
http://www.newsmill.se/artikel/2012/11/02/sluta-inte-fr-ga-var-jag-kommer-ifr-n

Sluta inte fråga var jag kommer ifrån


Lokalpolitiker (FP): Fråga mig gärna var jag kommer ifrån om du är nyfiken. Som svenskar ska vi inte vara rädda för vår etniska bakgrund, vi borde istället anamma och välkomna det som gör oss speciella.

Det finns ingen skam över att vara nysvensk eller invandrare. Fråga mig gärna var jag kommer ifrån om du är nyfiken. Jag kommer stolt att välja mellan någon av de identiteter som har format mig som person, från att vara göteborgare och svensk till assyrier och blatte. Som svenskar ska vi inte vara rädda för vår etniska bakgrund, vi borde istället anamma och välkomna det som gör oss speciella.
Seher Yilmaz skriver i krönikan ”Sluta göra mig till invandrare” på Nyheter24 att man inte borde fråga henne var hon kommer ifrån eftersom det gör att hon inte känner sig som en del av Sverige. Hon kan inte ha mer fel – hon är precis lika svensk som alla etniska svenska medborgare (vad det nu är för något).

Hennes sätt att resonera innebär att Sverigedemokrater har patent på att definiera svenskhet, d.v.s. att man måste vara etniskt svensk för att vara svensk. Det kan inte vara mer fel, man väljer själv hur svensk man vill vara!

Varje svensk avviker på något sätt från normen i dagens individanpassade samhälle. Det är faktiskt helt ok att vara svensk samtidigt som man är bög, blatte, feminist eller internationalist. Det är synd att Yilmaz tycker att frågor om var man kommer ifrån innebär att man automatiskt är mindre svensk. Själv kallar jag mig för svensk-assyrier och är bara glad när jag får chansen att berätta om min bakgrund och vad som gör mig speciell.

Mina föräldrar kom inte till Sverige för att jag skulle gömma eller glömma min identitet. De ville självklart att jag skulle vara en del av det svenska samhället men inte att jag helt skulle absorberas och bli enbart svensk. De kom till Sverige som flyktingar för att jag skulle kunna njuta frukterna av det öppna och toleranta svenska samhället. Det har gjort det möjligt för mig att kunna vara assyrier och svensk, att fritt kunna få prata mitt hemspråk och att kunna leva i frihet i landet lagom.

Den svenska samhällsdebatten håller på att bli så politiskt korrekt och konform  att den verkar vilja radera ut människors olikheter, med konsekvensen att det individuella förpassas till filmer och böcker. Vilket är paradoxalt med tanke på att vi samtidigt lever i ett individualiserat samhälle där man ska försöka vara så speciell som möjligt.

Nej, det är min fasta övertygelse att vi snarare behöver vara mer nyfikna på varandras olikheter för att behålla ett öppet och tolerant samhälle.

Liberalismens utmaningar: om burkaförbud

Liberalismens utmaningar: om burkaförbud

Artikel som skrevs under 2011.

Sverige är idag inom de flesta områden friare och liberalare än någonsin. De mänskliga rättigheterna respekteras i högre grad än tidigare och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna citeras av svenska domstolar i vart och vartannat domslut. Kvinnor, homosexuella och invånare med utländsk bakgrund har aldrig varit friare att själva forma sina liv såsom man önskar; pluralismen i samhället har blivit en självklarhet. Enskilda individers möjligheter till självförverkligande har tagit sjumilakliv framåt genom att offentliga monopol har avskaffats, företagande har blivit enklare och marginalskatter har sänkts.

Även om samhället har utvecklats i en mer frihetlig riktning så är friheten ingen självklarhet, eller alla gånger något enkelt, utan vi står inför utmaningar. En avgörande fråga är enligt min mening hur staten i ett modernt demokratiskt samhälle agerar för att skydda fri- och rättigheter. För liberalismen ställs denna fråga på sin spets när olika friheter krockar med varandra och man måste ta ställning för vilken frihet som är mest skyddsvärd. Särskilt när fenomen uppstår som av vissa liberaler uppfattas som en frihet men som andra liberaler anser är ett uttryck för ofrihet.

Ett brännande aktuellt exempel på denna utmaning som liberalismen möter är debatten om heltäckande slöjors vara eller icke-vara i det offentliga rummet. Fastän att plaggen är sällsynta i Europa så har frågan på sistone legat högt upp i den politiska agendan runt om i Europa. Frankrike förväntas införa ett ”burkaförbud” under 2011. Även i Belgien och Nederländerna förväntas förbud komma framöver.

Såväl förespråkare som motståndare grundar sina åsikter på liberala frihetsvärde-ringar. Förespråkare för förbud menar att heltäckande slöjor inte hör till ett modernt demokratiskt samhälle utan representerar kvinnoförtryck och könsapartheid. Frankrikes president Nicolas Sarkozy, har bland annat uttalat att “In our country we cannot accept that women be prisoners behind a screen, cut off from all social life, deprived of all identity”.

Motståndarna anser däremot att ett förbud skulle innebära en kränkning av grund-läggande fri- och rättigheter. De pekar särskilt på rätten till privatliv, rätten att manife-stera sin religion samt yttrandefriheten. Europarådets människorättskommissionär Thomas Hammarberg menar att ”… prohibition of the burka and the niqab would not liberate oppressed women, but might instead lead to their further alienation in European societies. A general ban on such attire would be an ill-advised invasion of individual privacy.”

Både Nicolas Sarkozy och Thomas Hammarberg har delvis rätt och delvis fel i sina uttalanden. Å ena sidan har Sarkozy rätt i att det är statens ansvar att skydda dess invånare från kränkningar av mänskliga rättigheter. Hammarberg menar å sin sida felaktigt att stater inte får agera i frågan för att skydda sina medborgare. Samtidigt innebär Sarkozys lösning, förbud mot heltäckande slöjor på allmänna platser, en för långtgående och oproportionerlig inskränkning för slöjbärande kvinnors frihet att välja sin klädsel. Hammarberg har rätt i att det är omöjligen kan vara proportionerligt att förbjuda heltäckande slöjor på samtliga allmänna platser. Särskilt då även religiösa platser, såsom moskéer, skulle omfattas av förbud på allmänna platser.

Statens roll i ett liberalt samhälle är inte att utvärdera en individs religiösa övertygelse eller att ifrågasätta hur en viss trosuppfattning tolkas eller utövas. Statens ska istället förhålla sig neutral och opartisk i frågor som rör individers religiösa uppfattning och samtidigt se till att olika grupper tolererar och respekterar varandra. Det är därför inte heller en liberal politikers uppgift att ”gå bakom slöjan” och avgöra åt kvinnor som bär heltäckande slöja om de gör det av egen vilja.
Enskilda individer som väljer att bära heltäckande slöja kan inte rimligen förvänta sig att vara befriade från allt ifrågasättande. De måste liksom andra medborgare med olika livsåskådningar tolerera och acceptera andras förnekande av deras religiösa tro och till och med spridning av andra doktriner som är fientligt inställda till deras tro.

Men samtidigt måste liberala tänkare respektera och överväga risken att religiösa personer kan bli provocerade av deras åsikter. Mycket kan sägas om plaggens utseende, historik och innebörd, för att inte tala om den kvinna som valt eller inte valt att bära det – och som ändå gör det. Men om vi ska föra en diskussion om den heltäckande slöjan och hur vi ska förhålla oss till den, måste vi så långt möjligt se bortom de detaljer som omgärdar det kontroversiella plagget och hålla oss till en nivå där principiella resonemang får råda.

I Sverige upplever vi nu i och med att Sverigedemokraternas tagit plats i riksdagen ett ökat folkligt stöd för åsikter som säger att alla individer i vårt land, särskilt de som inte tillhör normen, inte behöver behandlas lika. I det nuvarande klimatet är det extra angeläget att vi frågar oss vilket samhälle vi vill ha framöver. Det är därför av största vikt att vi vågar lyfta kontroversiella frågor, såsom ”burkaförbud”, och problematisera dem utifrån principiella ansatser såsom kommunikationssvårigheter istället för att utgå från fördomar och antaganden. Liberala politiker måste som en motpol hålla sig undan från populistiska uttalanden om att rycka av kvinnorna deras slöjor och istället verka för att deras mänskliga rättigheter ska vara verkliga och praktiska. En väg man istället bör överväga är att särskilt kriminalisera tvång att bära heltäckande slöja.

Det är självklart att liberala värderingar måste skyddas även i ett fritt samhälle. Men det ska då handla om att skydda individer från andras missbruk av deras rättigheter och inte om att begränsa den skyddsbehövande individens friheter ytterligare. Särskilt då även andra individers rättigheter kan komma att kränkas, exempelvis kvinnor som bär heltäckande slöja av fri vilja.

Betraktelser från det amerikanska valet


Betraktelser från det amerikanska valet

Robert Hannah, styrelseledamot och kampanjledare för FP Bromma befinner sig sedan augusti i Washington, USA och har därför kunnat följa det amerikanska kongress och presidentvalet på plats. Nedan följer ett utdrag ur en intervju som tidningen NU gjorde med Robert angående presidentvalet.

– Vad gör du i Washington?
Jag läser en Masters i internationell rätt med inriktning mänskliga rättigheter på Georgetown University i Washington D.C. Georgetown Law School är rankad tvåa i världen i internationell rätt. Jag fick ett Fulbright-stipendium för att plugga ett år i USA tid. Den politiska nörden inom mig ville verkligen till Washington DC för att få följa presidentvalet i händelsernas centrum och för att kunna nätverka med folkvalda och olika politiska ”hang- arounds”, t.ex. politiska konsulter, lobbyister, och volontärer i kampanjerna.

– Hur är det att plugga i USA jämfört med i Sverige?
Pengarna är en jättestor skillnad. Det kostar 48 000 dollar i årsavgift för att läsa juridik på Georgetown Law School. Det märks också på skolan och i undervisningen att det är ett elituniversitet. Som student har man en mycket närmre relation till skolan och lärarna jämfört med svenska universitet. Förutom professor som undervisar så finns det bl.a. personal som hjälper till att hitta potentiella arbetsgivare och personal som lär ut hur man skriver uppsatser, hanterar stress, skriver cv, lär ut intervjuteknik och mycket mer. Undervisningen är mycket mer dynamisk, framtidsinriktad och vågad jämfört med Sverige. I de kurser jag går är fokus i huvudsak inte nuvarande juridiska problem utan istället om framtida juridiska utmaningar som det internationella samfundet står inför, som cybersäkerhet, nya typer av väpnade konflikter och FN:s säkerhetsråds framtida roll. Professorerna tar också i mycket större utsträckning ställning i kontroversiella juridiska frågor. Minst hälften av professorerna har kallat republikanerna för idioter.

– Hur följde du presidentvalet?
Jag skulle snarare säga att presidentvalet följde mig. Amerikaner är inte rädda för att uttrycka vem man håller på och i Washington är en absolut majoritet demokrater. Jag blev dränkt av reklam i TV och radio eftersom Washington är granne med Virginia som är en swing-state. Nästan alla barer och restauranger hade tillfälligt ändrat i sina menyer så att man kunde beställa och lagt till t.ex. en Obamaburgare och en Romneyburgare på menyn. Jag har beställt minst 10 Obamaburgare sen jag kom till USA. Nästan alla barer och restauranger visade debatter, partikonventen och valkvällen live på tv-skärmar. Den roligaste kvällen var nog när jag när jag tittade på vice-presidentsdebatten mellan Ryan och Biden på en mexikansk restaurang vid kongressen. Det var samma restaurang som Paul Ryan, Romneys kandidat som vice president, arbetat på när han först kom till Washington. Det var ett av väldigt få ställen där man kunde hitta Ryan-supportrar. Höjdpunkten var helt klart när jag fick se Bill Clinton och Barack Obama tala inför 25 000 personer på ett valmöte i Virginia två dagar innan valet. Själva valkvällen följde jag på en bar. När Obama utnämndes som vinnare exploderade baren av glädje och i ett kramkalas av sällan skådat slag.

– Engagerade du dig i någon valrörelse?
Nej, jag valde att inte engagera mig som volontär, trots att jag är en Obama-supporter, utan jag ville hellre få ett utanförperspektiv för att lära mig mer inför det svenska valet 2014. Jag besökte ett stort antal valkontor, pratade med engagerade från båda sidor för att få så många intryck som möjligt av kampanjstrategierna. Det mest lärorika är hur båda rörelser anpassar sin politik och har olika budskap som man skickar ut till olika grupper i samhället. Man väljer budskap beroende på om det är kvinnor, HBT-personer eller latinos som man kommunicerar med. Folkpartiet har mycket att lära sig om att skräddarsy den politiska kommunikationen och få ut rätt budskap till rätt väljargrupp.

– På vilket sätt märks den del av valrörelsen som inte handlar om presidentvalet, alltså framför allt valet till kongressen?
Den märktes knappt alls i Washington eftersom befolkningen här endast får skicka skuggrepresenter till kongressen. Det var främst när någon republikan uttalade sig taffligt som det uppmärksammades i huvudstaden. Många av de politiska uppdragen, som partierna i Sverige själva utser representanter till, väljs i USA genom val, t.ex. skolnämnder. De lokala valen är väldigt ointressanta för ”DC-borna” och det är inte alls många som faktiskt röstar i dem. 

– Vad bör man inte missa om man besöker Washington?
Det bästa med Washington är att nästan alla museum och statliga institut är gratis att besöka. Självklart ska man besöka the National Mall, det är ett stort pampigt grönområde som sträcker sig från Kapitolium (den amerikanska kongressen) till Lincoln Memorial. Utmed ”The Mall” finns alla monument och byggnader som man har sett från amerikanska filmer och tv-serier: från Vita huset och the Washington Memorial till the Air and Space Museum och Smithsonians konstmuseum. Det klart bästa besöket är en rundtur i den amerikanska kongressen. På Lincoln Memorial ska du hålla utkik efter plattan där Martin Luther King Jr höll sitt kända ”I have a dream”-tal. En ”hidden gem” att tipsa om vid the Mall är the Holocoust Memorial Museum.






Den arabiska våren och Silc



Den arabiska våren och Silc

Den arabiska våren i Mellanöstern och Nordafrika (MENA-länderna) är den absolut största frihetsrevolutionen sedan revolutionerna i Östeuropa 1989. MENA-länderna ligger långt efter nästan alla andra regioner i världen vad gäller medborgerliga politiska rättigheter. Oavsett om de är arvsmonarkier, militärdiktaturer, religiösa styren eller sekulära nationaliststater har regimerna sedan långt tid tillbaka varit auktoritära och strikt kontrollerat bl.a. ekonomin, medierna och domstolarna. Men genom den arabiska våren utmanas regimerna nu av sina egna befolkningar. Det som hänt i en rad olika arabiska länder är lika stort som murens fall 1989. Samhällen som tidigare betraktats helt odemokratiska och hopplösa har visat att den mänskliga längtan efter friheter och rättigheter är lika stor i städer som Kairo, Benghazi, Tunis, Sanaa, Manama och Damaskus som i resten av världen.

Självklart har demokratiseringsprocessen många utmaningar framför sig. En stor del av de unga människor, som var drivande under revolutionerna, har växt upp i nationell isolering, bristfällig social omsorg, våldsam propaganda i medierna, hyperinflation, islamistiska gruppers intolerans, minoritets- och kvinnoförtryck, fattigdom och vissa unga har t.o.m. bombats. Nu förväntas de unga revolutionärerna föra sina samhällen framåt. Det kräver att de vågar ta tag i de ärvda problem som fortfarande kvarstår i deras hemländer. Förutsättningarna för att kunna utveckla demokratiska flerpartisystem i de olika länderna skiljer sig men de demokratiska krafterna delar en gemensam vision om att utveckla liberala demokratier i sina respektive länder.

Det partinära biståndet, som för Folkpartiets del stiftelsen Svenskt Internationellt Liberalt Centrum (Silc) förvaltar, uppstod efter frihetsvågen 1989 då riksdagspartierna såg ett behov av stödja framväxten av demokratiska flerpartisystem i nybyggande demokratier. Tjugo år senare har Silc verktygen och kompetensen att snabbt komma in i situationen och ge bidrag till partisystemens utveckling som kan vara avgörande för liberaliserade länders demokratiska framtid. På Silc är vi mycket stolta att vi redan har kommit igång med arbetet, och att vi förhandlar med Sida om ett större finansieringspaket som ska stödja utvecklingen av flerpartisystem i MENA-länderna.  Det som händer under själva övergångsprocessen har långsiktiga verkningar på den demokratiska utvecklingen. Demokratiska partier behöver bildas för att folket ska kunna uppleva en verklig samhällsförändring. För att lyckas krävs det att organisationer som Silc stödjer demokratiska individer och organisationer i deras arbete. Annars riskerar bättre organiserade icke-demokratiska politiska grupper som det Muslimska brödraskapet att ta över.

Att Silcs arbete faktiskt kan bidra till en demokratisk utveckling visar bl.a. stödet till det Liberaldemokratiska partiet (LDP) i Serbien.  Efter att Serbiens auktoritäre president Slobodan Milosevic störtats år 2000 började Silc stödja ett mindre liberalt parti som senare blev en del av LDP när partiet bildades 2005. Idag har LDP runt 8 procent av rösterna i opinionsmätningar och partiet är mycket större än Folkpartiet räknat i medlemmar. LDP har omkring 70 000 medlemmar, varav 30 000 är ungdomar, jämfört med Folkpartiets omkring 20 000 medlemmar. Sedan i år har man bildat såväl ett ungdomsförbund som ett kvinnoförbund och framtiden ser ljusare ut än på mycket länge. Inför det kommande valet 2012 hoppas LDP bli tillräckligt starkt för att kunna bilda regering med det Demokratiska partiet.

Utvecklingen i MENA-länderna innebär ett trendbrott för en region som präglats av auktoritära styren och bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. Nu finns en historisk möjlighet för demokratisering. Jag är som liberal mycket stolt att Folkpartiet och Silc på ett så tydligt sätt stöder frihet och demokrati i Mellanöstern och Nordafrika.

Robert Hannah, handläggare på Silc för MENA-länderna och Balkan

Publicerad i Tidningen NU under 2012

Liberala utmaningar i Tunisien


Liberala utmaningar i Tunisien

Den arabiska våren i Mellanöstern och Nordafrika är den största frihetsrevolutionen sedan revolutionerna i Östeuropa 1989. Revolutionsvågen började i Tunisien och spred sig därefter vidare till ett stort antal länder i regionen. Tunisien är pionjären i arabvärlden och förhoppningsvis kommer landet visa vägen och bevisa för Mellanösterns diktatorer att den mänskliga längtan efter friheter och rättigheter kan leda till demokratiska samhällen även i Mellanöstern.

Tunisien leddes innan revolutionen i december 2010 som en sekulär polisstat av diktatorn Zine el Abidine Ben Ali. Ben Ali kontrollerade strikt alla delar av det tunisiska samhället vilket inkluderade bl.a. ekonomin, föreningslivet, medierna och domstolarna. Graden av korruption och arbetslöshet ökade stadigt sedan han tog makten i en kupp 1987, särskilt i de centrala och södra delarna av landet. Tunisiens centrala regioner blev fattigare medan kusten och Tunis blev rikare. Av förtvivlan tände grönsaksförsäljaren Mohamed Bouazizi, från den fattiga staden Sidi Bouzid, eld på sig själv den 17 december 2010, efter att ha blivit nekad ett arbetstillstånd. Det var gnistan som behövdes för att göra sig av med landets despot. Den följande dagen startade den folkliga resningen som ledde till revolution i Tunisien och senare även i Egypten och Libyen.

Men vägen till en demokrati är inte lätt och landets liberaler har stora utmaningar framför sig. Sedan revolutionen, för lite mer än ett år sedan, har Tunisien hunnit byta ut tre övergångsregeringar och fria och allmänna val till en konstitutionell församling har genomförts. De provisoriska vallagarna utformades med ett tydligt mål: att församlingens sammansättning skulle spegla samhället i stort, bl.a. genom att tillsätta särskilda platser i parlamentet för utlandstunisier. Med en sådan demokratisk syn på valsystem och folkets starka engagemang för frihet borde de liberala krafterna ha lyckats väl i det tunisiska valet. Men valresultatet blev en stor besvikelse för Tunisiens liberala krafter. De liberala partierna fick tillsammans endast 21 av 216 platser i den konstitutionella församlingen. Istället är det islamistiska partiet Ennahdha som blev den stora vinnaren med 89 platser.

Demokratiseringsprocessen i Tunisien har många utmaningar framför sig. En stor del av de liberaler, som var drivande under revolutionen, har liksom den övriga befolkningen växt upp i nationell isolering, bristfällig social omsorg, massarbetslöshet, våldsam propaganda i medierna, hyperinflation, fattigdom och en patriarkalt samhällskultur. Nu förväntas liberalerna föra det tunisiska samhället som en motkraft för såväl nationalister som islamister. Det kräver att de vågar ta tag i de ärvda problem som fortfarande kvarstår i Tunisien.  Tre områden är särskilt viktiga att ta tag i för att liberalernas ska bli ett riktigt regeringsalternativ.


För det första måste liberalerna hitta en lösning på deras relation till islam. Tron är en väldigt viktig del av tunisiernas vardag, det är inget som kommer att förändras. Oavsett alla reformer för att sekularisera Tunisien och förbud mot islamister som landets diktatorer genomfört de senaste 50 åren, har landet förblivit religiöst. I valet till den konstitutionella församlingen 2011 förespråkade det största liberala partiet, Partie Démocrate Progressiste (PDP), en sekulär stat. Många anser att det är på grund av detta val som partiet gjorde ett katastrofalt val. Istället har islamiströrelsen sedan revolutionen fått många och aktiva anhängare, de värvar medlemmar i allt från moskéerna till arbetsplatser och söker sig ända in till sekulära familjers hem. De finns överallt och aktiverar sig under olika former av politisk islam: från den mest extrema formen, salafism, till en mer moderat form. Fördelen för islamisterna är i överlag att de är bättre organiserade och att de hävdar att de har traditionerna och kulturen på deras sida. Liberala aktivister som står för en sekulär stat och jämställdhet blir utmålade som djävulens kämpe av islamister. Islamister menar att en sekulär stat inte går att förena med den arabiska traditionen och att det är skändligt mot tron att skilja mellan religion och stat.

För det andra behöver liberalerna hitta en lösning på landets ekonomiska trubbel, som omöjliggör sociala förbättringar och hotar den sociala sammanhållningen. Tunisiens har de facto befunnit sig i en ekonomisk kris sedan 1990-talet, men det var inte förrän 2008 års finanskris som det blev omöjlig för Ben Ali att dölja landets ekonomiska siffror. Efter revolutionen har den ekonomiska situationen blivit än värre och den dåliga ekonomin utgör idag ett hot mot de med svenska mått redan bristfälliga sociala systemen i landet. Landets s törsta inkomstkälla turism raderades nästan helt på bara några månader. Mot bakgrund av att den stora bristen på arbete var den viktigaste faktorn för att det blev revolution i Tunisien är den nu ännu försämrade ekonomiska situationen i landet oroväckande.  Den tunisiska kusten som var den mest välmående ekonomiska regionen har drabbats hårt av revolutionen och nödvändiga inkomster har gått förlorade.  I alla delar av landet har priserna ständigt ökat efter revolutionen, men värst drabbat är inlandet. Detta på grund av den regionala splittringen som har funnits i landet sedan 1950-talet. Kuststäder som Sfax har ett övertag på export och industrier medan inlandsstäder som Sidi Bouzid saknar industrier och lever i fattigdom.

För det tredje behöver liberalerna enas under samma politiska plattform. Splittringen som finns mellan liberalt sinnade i ett stort antal partiet är oerhört problematisk. De liberala partierna måste arbeta tillsammans för att lösa landets ekonomiska katastrof och den politiska osäkerhet som råder i landet efter revolutionen. Tre liberala partier har platser i den konstitutionella församlingen. De accepterar valförlusten och inser misstagen som de begick under valrörelsen. Det är av vikt att de enas och samarbetar för att kunna föra en stark liberal röst i den konstitutionella församlingen. För att försvara revolutionen på bästa sätt har de två största liberala partierna PDP och Afek Tounes enats om att skapa en större, bredare och mer samlad opposition genom en sammanslagning. Tillsammans som en enad front kommer de kunna locka till sig de många liberaler som är aktiva i föreningslivet men som inte tagit steget in i den politiska världen än.


För att stödja Tunisiens liberaler i deras arbete med att värna individens rätt till självbestämmande över sina handlingar har Svenskt Internationellt Liberalt Centrum (SILC) sedan sommaren 2011 inlett ett nära samarbete med PDP. Detta samarbete kommer fortsätta även när PDP går ihop med andra liberala partier. Målet är att genom erfarenhetsutbyten stärka liberalernas möjligheter att hävda sig i den politiska scenen i Tunisien. Fokus kommer att vara på att stärka liberalernas interna partistruktur, bidra med svenska erfarenheter kring lokal demokrati och stärka kvinnor och ungas deltagande i den politiska processen. Lyckas liberalerna i Tunisien kommer det att stärka den demokratiska utvecklingen i hela Mellanöstern. Vi är som liberaler mycket stolta att Folkpartiet och SILC på ett så tydligt sätt stöder frihet och demokrati i Tunisien.

Jasmin Jaziri-Stenberg, svensk-tunisier och praktikant på SILC
Robert Hannah, handläggare för Nordafrika på SILC

Publicerad i Frisinnad tidskrift 2012